Åtta dagar i veckan

Jag kontrade Emils anekdot genom att berätta om när jag höll på att bajsa ner mig.

Från vänster: Lille John och Farliga farbrorn

Här sitter man. En fredagskväll med Emil. Eller Jimmy som han brukar kallas. Helt oväntat att träffa honom. Han ligger i soffan och har precis avslutat en spännande historia om när han fick tuggummi på hela handen. Poängen i berättelsen var att han gick till närmaste Pölsemannen och fick en servett. Livet är oförutsägbart.

Klockan är 0703 och jag skall snart gå till bussen. Den här tiden är mördande.

Snart kommer Ludde hem. Då skall vi träna. Ludde skall försöka bygga på sin biceps och jag skall vimsa runt lite i träningslokalen. Jag tycker inte om gym egentligen. Känner mig så dum när jag går runt där. Har ingen koll på vilka maskiner man skall använda. Står mest och låtsas vänta på någonting, för att sedan verka uttråkad och gå till konditionsavdelningen.

Jag saknar Träningskompaniet. Min trogna vän. Där känner jag mig trygg. Ingen kan skada mig. Kan gå runt med min röda flaska och bara vara en i mängden.

Det här är min kusin och nuvarande sambo. Just nu sover han i soffan. När jag skulle ta kortet tryckte han ut sin biceps så att den skulle se större ut. Det gör han alltid på bild. Kusinen heter Ludvig, men alla kallar honom Ludde. Hans flickvän är i fjärran land så jag får hoppa in som hans kvinnliga halva. Det är inte så krävande. Det jag gör är främst att komma på vad vi skall äta. Det tycker jag om.

Annars jobbade jag med Dynamit Harry idag. Han hade virkad slips. Det var mindre snyggt. Jag sade att han har en dubbelgångare i Halmstad. Johanna Lundberg syftade jag på. Eller nej, jag berättade ingenting. Jag sade bara hej och öppnade dörren åt gubben. Gav honom en burk hjärtmedivin med. Han såg ut att behöva det, den kraken.

Jag var Sörenfri idag. Umgicks istället med Karin. Hon är en glad och otroligt positiv tjej. Kände mig bekväm i hennes sällskap. Annars upplever jag mig inte speciellt komfortabel. Att vara yngst och mest okunnig är inte roligt. Är tyst och gör vad jag blir tillsagd. I själva verket har jag enormt behov av att utrycka mig. Mina talorgan är alldeles ringrostiga . När någon frågar mig någonting låter jag som ett foster. Jag skäms!  När man inte använder rösten blir det en shock för stämbanden när de plötsligt aktiverar sig. Hjärnan reagerar också sämre. Jag är inte van vid att vara blyg!

Annars gick jag upp 0545 imorse. Det ösregnade och jag hade inget paraply. Gick omkring med en golftidning på huvudet. Nu är det dåligt humör i mitt sinne och dags för sömn. Är det någon som har vägarna förbi Göteborg är jag intresserad av en date. Jag är blyg, obekväm och i behövlighet av dvala.

Idag träffade jag Sören. Han heter bara Sören, alla vet vem han är säger han. Sören är min kontaktperson på Svt. Han är i övre medelåldern, har bröst och för mycket bukfett. På fritiden kör han motorcykel och seglar. Han har även flera bilar. Sören stammar samt kallar mig söt tjej och vacker flicka. Honom kan jag ringa när jag vill, och jag kan ge honom mitt nummer. Om jag vågar.

Sören har visat mig studion och alla kontoren. Vi kollade när de spelade in Andra avenyn. Där skall jag vara i morgon. Fixa med rekvisita och dylikt. Vi kikade även in hos min hemliga kärlek, Navid Modiri. Men eftersom tv är en bluff, ångrade jag att jag gick dit. Jag nöjer mig hädanefter att tråna efter Modiri genom rutan.

Detta är min favoritfunktion på facebook. Här får man reda på sanningen. Jag har äntligen fått bekräftelse! Jag dansar bättre än Bjarki Arnarson! Och Rebecka, du är ingenting jämfört med mig!

You were compared by one or more people:

* you were voted 'am I more jealous of' than Rasmus Andersson
* you were voted 'a better profile picture' than Rebecka Lindmark
* you were voted 'funnier' than Rebecka Lindmark
* you were voted 'better dancer' than Bjarki Arnarson
* you were voted 'better dancer' than Sara Palokangas
* you were voted 'better friend' than Kim Johansson
* you were voted 'more loyal' than Christoffer Carlsson
* you were voted 'studies harder' than Rasmus Andersson
* you were voted 'a better sense of humor' than Christoffer Carlsson
* you were voted 'more trustworthy' than Emelie Fischer
* you were voted 'nicer' than Sara Palokangas
* you were voted 'more creative' than Karoline Eldemark
* you were voted 'more entertaining' than Johan Sneath
* you were voted 'more fashionable' than Sanna Bernhardt
* you were voted 'harder worker' than Bjarki Arnarson
* you were vot! ed 'more organized' than Malin Hammarsten
* you were voted 'rather get stuck in handcuffs with' than Grace Pereira
* you were voted 'more athletic' than Marcus Antunes

Bilden lever sitt eget liv. Det är inte jag.  NEEEEEJ! Rädda sig den som kan!

När jag dammsög hamnade en matta precis utanför toalettdörren. Det är ett retsamt ställe. När jag skall in i badrummet fastnar dörren och öppnas bara en fjärdedel. Det blir tvärstopp och jag slår i dörrkanten varje gång. Mattan är min fiende. Den ligger och lurar och väntar på sin nästa stöt.

Det hela började som en svart gestalt. Det var ingen annan i närheten. Jag stod och betraktade honom i mörkret. Då började han plötsligt hoppa omkring helt ohejdat. Han studsar runt som en kula i ett flipperspel. Jag skrattar tyst. Likt en katt skakar jag av mig skuggorna och gör mig synlig. Han slutar med sina rörelser och glider emot mig.

Jag föreslår te. Han säger att jag är bäst.
- Får jag spela? undrar han när han får syn på pianot.
Jag står i köket när jag hör tonerna från mitt instrument. Jag skrattar. Högt den här gången. Jag kan inte sluta skratta. Det låter fruktansvärt. Jag skrattar och hoppas att han snart ger upp. Det gör han inte. Tillslut står jag inte ut längre.

Han vänder sig om och ler. Jag ler tillbaka.
- Du är riktigt dålig, säger jag.
Han fortsätter att spela. Envetet klinkar han utan några tankar på att sluta.
- Jag klarar inte det här längre!
Först när jag serverar tet slutar han.

Vi pratar om hans grannar. Jag kiknar när han imiterar dem. Ett äldre par som är galna rasister. De brukar öppna dörren på glänt och gny när han går nedför trappan. Han berättar om sin tro på kärleken, om sin pappa i Afrika och att han lyssnar på Ulf Lundell.

Natten är mörkare nu än vad den var innan. Jag går på en linje och han bredbent. När jag lämnar honom hoppar han inte. Han bara försvinner. Jag går hem och upptäcker att den vita soffan har blivit svart.

Tv är inte min grej. Skall jag vara ärlig vet jag inte hur man ser på tv. Så fort det blir reklam går jag. Eller när intensiviteten i programmet tonar av, börjar det krypa i mina ben. De gångerna jag kollar, är när jag äter frukost. Då sätter jag bara på apparaten. Jag zappar inte. Kanalen den förre tvtittaren såg på, är det jag ser. Oftast är det Efter Tio på tv4 eller 24 direkt jag flyktigt slänger blickar på, medan jag surplar på mitt te.

Min bästa vän Hanna är tvärt om. Hon är dumburkens okrönta drottning. Hon vet vilka dagar där det inte går någonting bra, hon kan alla karaktärernas namn i samtliga tvserier på kanal 5, Melodifestivalen och Lets Dance. Idols glansperiod var ett helvete. Varje fredag när det vankades fest skulle det vara Idolkväll. Försöka komma in i partystämmning med en ylande  Marie Picasso är svårt. Jag stannade tillslut hemma. Inte hela kvällen, men såpass länge att Idolhysterin hann lägga sig.

Jag gillar trots allt filmkrönikan, Robins och Velvet. Fast det är väldigt sällan jag ser de programmen. Oftast lyckas jag inte pricka in rätt tidpunkt. Eller så såg den förre tvtittaren på fel kanal.

Jag och pappa äter lunch. Vi pratar om brandrisker. Jag berättar om hur fint det är att ha levande ljus i papperspåsar. Papperspåsar med sand. Ibland brinner påsarna, men bara ned till sanden.

Pappa: Det är ju knäppt. Kan ju ta eld i duken.
Jag: Ja, men det är fint och det brinner ju bara ned till sanden.
Pappa: Ja, det är fint att se grannens hus brinna ned en klar vinternatt. Men det kan bli jävligt farligt!

Det kan ha någonting att göra med att jag är svag för skatare. Jag kan inte låta bli att älska den. Den är nyskapande och kreativ. Den är simpel och snygg.

Skrev jag i mitt förra inlägg att jag behövde inspiration? Jag tar tillbaka det. Jag behöver ingen inpiration alls! Så fort jag inspireras tar inspirationen över min hjärna. Den påverkar mig så mycket att jag inte kan komma på någonting eget.

Ensam är starkast!

Jag saknar Brasilien, saknar Isla de Sao Paulo, längtar efter Råttan, Ghandi och Flor (och den andra jävla grand danoisen som jag aldrig minns namnet på). Skrattar vid tanken på poolkillen på nyårsafton. Att inte förstå ett ord av vad han säger men ändå veta exakt vad han tänker. Saknar Österrike. Saknar Pacman. Vill höra den där australienska dialekten viskande i mitt öra på morgonen. Saknar Hanna. Längtar efter dem och det som inte finns. Är i behov av självdisciplin och inspiration.

Nu var det sagt. Va skönt det känns. Dags att ta tag i dagen och skriva en kvalitativ brief.

I övrigt kom nya Bon igår samt att jag har funnit mig till rätta i bröderna Schulman nya blogg.

Hejdå bloggjävel. Vi ses sen.

Hos min pappa finns det ett riktigt skelett. En gång i tiden tillhörde det en man. Mannen själv tillhörde någon kultur där kroppen inte spelar någon roll. Enligt dem är det själen som har betydelse. Jag har för mig att han var från Indien.

Det hänger en död indier hemma hos min pappa. Jag var jämt rädd för honom när jag var liten. Man vänjer till slut. Nu är jag skraj igen. Han har börjat röra på sig mer än vad han gjorde innan. Han ler ett retsamt leende när jag går förbi.

Min pappa äger en retsamt benig hindu.

Gud är död. Han dog för länge sedan. Nu lever han pensionärsliv på någon paradisö i Västindien.

Pratet om att man, som singel, är så hemskt ensam på alla hjärtans dag är bara skitsnack. Egentligen är allting bara en konsumsionsfint. Man kan ha en utmärkt kärleksfull dag med enbart sig själv som sällskap.

Så tänkte jag i morse. Jag vaknade på topp och kände mig oändlig. När jag satte mig ned med ett delikat knäckebröd (med philadelphia, kalkon, tomat och trocomare!) framför tvn blev jag med ens väldigt liten. Tv4 önskade en trevlig alla hjärtans dag. I bakgrunden spelades någon överromantisk låt, medan filmklipp på par i äckligt romantiska miljöer rullade. Jag blev helt paff och kände mig så fruktansvärt ensam. Då började jag samtidigt minnas drömmen jag hade inatt. Drömmen om att jag var helt ensam och bortglömd. Jag har inte ens fått ett glad-alla-härtans-dagsms från telenor!

Trots starten blev jag den där bedrövade singeln som sitter ensam. Den ända dagen i kallenderåret där gemenskap står i centrum.

Jag är förvånandsvärt pigg idag. Trots gårdagens bravader vaknade jag innan klockan. Är det någon som är intresserad av ett äventyr ikväll är jag garanterat positiv!

Outfiten är planerad. Ikväll är det dags:

Den förargade studenten har ringt och bett om ursäkt. Han gratulerade även till en bra tidning.

Nya Popkorn är ute. Värt att nämna är att jag fick ett samtal från en av Halmstads studentkommittéer idag. Det var en upprörd ung man som påstår att en utav Popkorns texter är felaktig. Den är vinklad och citaten är oriktiga, anser han. Texten ifråga är objektiv och vad som står är vad som sagts. Om intervjupersonen själv skulle hävda annat kommer vi naturligtvis reda ut det.

Då slog det mig. Om jag blir mördad någon gång, vill jag att det sker till den här låten. För att göra det lite behagligare.

När vi (deltagarna i mitt projektarbete) var påväg hem från Vitryssland i höstas, träffade vi två svenskar på flygplatsen i Minsk. De var hemliga av sig och ville inte säga vad de gjorde i landet. Som tur var hamnade jag och Tove på sätet bakom dem i flygplanet. Vi kunde då smygkika på deras hemliga dokument. De var lite svårtolkat. Däremot var ett av papperna tämligen lättsmält:

Flygskräck är en vanlig åkomma. Start och landning är obehagligt, men turbulens är värst, enligt mig. Sitter jag bredvid min bror i planet, trycker jag hans hand så hårt att jag kramar ur all handsvett flera dagar i förrväg. Sitter jag ensam lutar jag mig tillbaka och håller stadigt om armstöden.

Ett praktexempel på tubulens var ett plan som flög från Singapore till Sidney. När det befann sig över centrala Australien hamnade planet i en luftficka och föll 90 meter! Innan fallet flög de i relativt lugna förhållanden och ingen hade förutspott några gungningar. De som hade glömt säkerhetsbältet kastades mot taket. Tolv personer skadades och en dog. Detta läser jag i En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson.

90 meter! Fuck flying säger jag.

Det är roligt hur vi försöker vara så multinationella här i Sverige. När man klickar runt på CSNs hemsida och läser om bland annat studiehjälp, finns det små exempel till varje fall längst ned på sidan. Där heter den drabbade bland annat Farzaneh, Majid och Mario. För att göra läsningen lättare vore det nog lite mer motiverat att ha simplare namn som Olle och Anna. Inte för att bromsa globaliseringen, mest för att slippa slå knut på hjärnverksamheten.

Jag vill se Linda Skugge i Lets Dance.

Ikväll blir det till att dricka alkohol, kolla på bilder från Österrikeresan samt utgång.


Jag är inte fullt så allvarlig som på bilden. Jag försöker bara förföra dig med mina sensuella ögon.

Detta är bara en utfyllnadsbild tagen i Photo Booth. Jag ser inte ut såhär och fotot har ingen teckning i texten.

Carolina Gynning är bra. Hon var gäst hos Robins i Svt och jag kan inte mer än beundra henne. Tjejen är lagom korkad men samtidigt intelligent och väldigt snygg. Från början kunde jag inte med henne men hon växer stadigt i mina ögon.

Annika von Hausswolff är så nära mina syn på en konstnärsstereotyp man kan komma. Jag har egentligen ingen aning om vem hon är, men när hon framträdde på tv4nyheterna idag började jag nästan skratta. Dryg, slarvigt ordval, pratade om sin konst såpass flummigt att jag ett tag nästan blev osäker på vilket språk hon använde sig av. Jag är ingen kulturell kännare, men fotografierna var minst sagt suspekta. Mycket intressanta, men suspekta. Precis så som den typiska konstnären är!

Post scriptum till mitt senaste inlägg.

När jag var på gymmet tidigare, skulle jag ta av mig mina mjukisbyxor. När jag gjorde det följde träningsbyxorna med och jag stod i trosor längst fram i träningssalen. Lite småroligt.

Jag är en väldigt tankspridd person. I och med min tankspriddhet får jag klumpighet som en bonus. Inom en tidsram på två dagar har jag lyckats trilla i trappan i skolan och glömma att gå av bussen. Anledningen till att jag inte skriver att jag har gjort bort mig är för att jag inte längre känner att jag gör det. Det är min vardag att missuppfatta det mesta och halka i matsalen.

Jag är avundsjuk. Ally Mcbeal var en sådan tjej. Hon var snurrig. Men samtidigt så gav man henne medlidande och tyckte att hon var söt. Varför kan man inte vara sådan? Jag vill också att folk skall tycka att jag är gullig när jag oroar mig för jordens undergång. Inte tycka att jag är dum i huvudet.

Missuppfatta mig inte och tro att jag lider av det här, jag har rätt roligt åt mina egna misstag.

Nackdelen med att ha en blogg som man vill att folk skall läsa är följande:

• Aktivitet.
  Så fort man dröjer med ett inlägg tappar man läsare direkt.
  
• Personlighet.
  Man kan inte skriva allting man tänker på och vill dela med sig av. Man kan faktiskt få frågor på det man skriver. Frågor man inte alltid vill ha. Jag har nog tusen saker jag vill skriva ned, som jag drar mig för eftersom jag inte kommer kunna svara om det kommer några frågetecken.
  
• Bilder.
  Utan bilder är det ingen som orkar läsa. Problemet är att om man inte vill bryta mot några regler skall man i princip ta sina bilder själv, eller fråga fotografen om man får låna en bild, och vem orkar göra det?
  
• Innehåll och upplägg.
  Att skriva en text på 2000 tecken utan textindelning, bilder eller rubriker gör att inten orkar ta sig igenom allting. Det måste dessutom vara läsvärt.

Den här listan skriver jag bara för att få igång mitt skrivande igen, och lite för att förklara varför jag inte skriver längre. Jag läste i Metro igår om 16 åriga Kenza som är sveriges mest lästa bloggare. Hon har 50 000 unika läsare varje vecka. Det krävs en del för att komma upp i den siffran. Metro skriver också om den så kallade Blondinbella. Hon lägger ned åtta timmar om dagen på sin blogg. Jag är avundsjuk. Hur kan man vara så produktiv? Om man skulle lägga åtta timmar om dagen är det klart att man skulle kunna utveckla en acceptabel blogg, men var finns den tiden?