Åtta dagar i veckan

Jag har ingen aning varför jag skriver detta egentligen. Antagligen är det för att jag känner mig så dum när alla andra lägger upp bilder och skriver sorgsna texter, och inte jag gör det. Även om denna texten kommer vara dum så känns det kanske lite bättre för mig. Jag tänker däremot inte lägga upp några bilder för jag tycker att det är jobbigt att bli påmind om det här hela tiden, överallt och jämt. (Du som nu inte har förstått vad jag pratar om kan lägga ned läsningen. Även ni som tycker det är lika jobbigt som jag att hålla på att älta det.)

Nu över till det jag ville få fram
Jag kan tänka mig att du tyckte jag var en tönt emellan åt. Ofta så tillrättavisade jag dig och sade vad jag tyckte. Men du tog nog inte åt dig av allt jag sade. Jag var jävligt irriterad stundtals.

Du var alltid lika rolig. Helt plötsligt kom du upp med någonting som fick alla att brista ut i skratt. Saker man kan skämta om hur länge som helst och som vi alltid kommer att ha roligt åt.
- The bause!
Även om vi inte kände varandra så länge så är jag säker på en sak; du har nog fått fler männskor att skratta än vad många får under ett "helt" liv. Alla har samma uppfattning om dig. Du är saknad!

Jag har inte förstått vad som har hänt.