En fascination för färgade kuber
Dagens bussunderhållning. Det satt en man, med ett typiskt nördigt utseende, på sätet framför mig. I handen hade han en Rubiks kub.
Det är någonting med de här färgsprakande klossarna. De sätter mig i trans. När jag först fått syn på en, kan jag inte slita blicken. Killen var duktig. Han löste den ena sidan efter den andra. Inom loppet av fyra busshållplatser var han färdig. Jag blev förbryllad.
- Det är omöjligt!, utbrast jag.
Andra resande vände sig och såg på mig. Jag stängde snabbt min halvöppna mun och fortsatte bevakningen av kuben.
Rubriksmannen började om. Jag följde de små kvadraterna på sin färd mot rätt plats. Då reste nörden plötsligt upp. Bussen stannade och snart var både han och hans kub borta. Kvar fanns en perfekt gul fyrhörning, fastettsad, på min lins.
Det är någonting med de här färgsprakande klossarna. De sätter mig i trans. När jag först fått syn på en, kan jag inte slita blicken. Killen var duktig. Han löste den ena sidan efter den andra. Inom loppet av fyra busshållplatser var han färdig. Jag blev förbryllad.
- Det är omöjligt!, utbrast jag.
Andra resande vände sig och såg på mig. Jag stängde snabbt min halvöppna mun och fortsatte bevakningen av kuben.
Rubriksmannen började om. Jag följde de små kvadraterna på sin färd mot rätt plats. Då reste nörden plötsligt upp. Bussen stannade och snart var både han och hans kub borta. Kvar fanns en perfekt gul fyrhörning, fastettsad, på min lins.
Kommentarer
Trackback